Att bryta upp utan att bryta ihop


Upprivande, kaosartat, ett blödande hjärta, krossade drömmar, att bli övergiven, ett sårat ego, ett hål i själen. Uppbrott är smärtsamt, en del av oss själva och vårt liv dör - ibland en väldigt stor del. Men när något dör föds alltid något nytt, när en cykel avslutas påbörjas en ny cykel. Universum ger oss läxor, lärdomar, utmaningar som tar oss framåt - även fast det inte känns så precis just nu så är separationen mer en ny start än ett slut. Alla överlever uppbrott - vissa med hjälp av droger, fest, alkohol, rebounds, svartsjukedraman, överdriven träning eller jobb. Vissa genom att hänge sig till läkeprocessen, utveckla sig, reflektera, söka ljuset och lära sig älska på nytt. I den här artikeln ska vi undersöka hur man lyckas med det senare.


Ett gäng uppbrott har jag hunnit med, varav två där jag blev dumpad och gjorde precis alla fel. Jag hanterade det sämst. Jag gjorde våld på mig själv, respekterade varken mig själv eller mitt ex, agerade destruktivt och anammade offermentaliteten med hull och hår. Det blev katastrof-dåligt och tog katastrof-lång tid att läka. Så när jag blev dumpad för tredje gången visste jag exakt vad jag absolut inte ville göra. Även om jag visste att det skulle suga, vara hemskt och ta lång tid att komma över ett uppbrott så var mitt steg ett att rota fram kom-ihåg-lappen från sist. Sen gjorde jag tvärtom.


Jag har hört om medelålders par som efter barn och giftermål hanterar separationer som om de var Trump och Kim Yong Un. Jag har hört om pensionärer som går sönder när deras livspartner lämnar dem för en yngre. Jag har hört om åldringar som aldrig kommit över ett brustet hjärta och tar ut det i en bitterhet mot världen. Låt oss lära av deras resor, men låt oss styra vårt skepp ett annat håll. Låt oss läka, älska och växa genom separationen. Låt oss inte brytas ner till ett söndertrasat hopp med krossade drömmar. Låt inte separations-monstret leva i dig resten av ditt liv, låt istället uppbrottet bli det bästa som hänt dig. Det låter kanske omöjligt nu, jag vet. Men det är det inte. Inte med rätt verktyg.


Jag hoppas att denna artikel kan ge dig styrkan att se med kärlek istället för med rädsla som din lins. Att för en stund lugna ner egot, och öppna hjärtat för reflektion, fundera över vem du är, vad du har med dig i ditt bagage, vilka dina mönster är och hur de påverkat din relation i denna riktningen. Men även gentemot ditt ex. Oavsett vad hen gjort eller sagt - ni båda är två människor som gör ert bästa för att bli älskade (om än på destruktiva vis).



Jag är fullt medveten om att dessa följande steg låter enkla men är desto svårare att genomföra. Jag vet verkligen, för jag har levt i det flera gånger. När känslorna är starka är det som att en galen psykopat styr spakarna i vår hjärna. Därför är det viktigt att vara medveten om att starka känslor befäster sig i vår reptilhjärna - hjärnbarken och amygdalan. Där finns panik, dödsångest, aggressioner, uppgivenhet.. ja.. allt sånt där jobbigt geggigt. Vår logiska och rationella, intellektuella hjärna befinner sig i det prefrontala cortex, eller frontalloben. Längst fram i pannan. När vi blir lämnade, övergivna, svikna av den vi älskar och litar på mest - då checkar denna delen av hjärnan ut. Vår hjärna går in i survival mode och vill göra ALLT för att överleva (och hålla personen kvar hos oss). Starka känslor frammanar irrationella beteenden och starka känslouttryck, de gör att vi kanske blir hysteriskt ledsna, får panikångestattacker eller blir aggressiva. Det är svårt för oss att tona ner reaktionen och finna vårt intellekt då, kanske till och med omöjligt. Det är viktigt att komma ihåg det, att vi bara är människor och vi funkar såhär. Men genom att studera våra egna beteenden kan vi genom ärlig reflektion och ett öppet sinne lotsa genom mörkret med en liten lampa i handen och ett litet hopp i bröstet, och komma ut på andra sidan lite starkare och lite klokare.



Varför går vi in i relationer över huvud taget när det gör så jävla ont?


Den frågan har jag ställt mig själv många gånger. Varför öppnar man sitt hjärta, river sina murar och lägger sin tillit i någon annans händer bara för att de ska kasta allt åt fanders? Det känns ibland som en skruvad och masochistisk lek Gud placerat oss i. Ge ditt allt och lite till sen bränner vi upp skiten. Lite så känns det. Men det fyller ett syfte, såklart. Allt fyller ett syfte.


Vi behöver andra människor av två major anledningar - den första är vår överlevnad som art. Tillsammans med andra har vi större chans till överlevnad eftersom vi tillsammans kan samarbeta, samla mer mat, bygga bättre skydd, värma varandra, hjälpa varandra, lyfta varandra. Även om vi inte är grottmänniskor utan bor i stora städer behöver vi varandra - det är någon som tömmer dina sopor, håller öppet matbutiker, sprider nyheter och undervisar oss i skolorna. Tillsammans blir vi starkare, och tillsammans ökar vi chansen för artens överlevnad.


Redan när vi föds knyter vi kontakt till andra människor genom anknytningen till våra vårdgivare (behöver inte vara föräldrar, men är oftast det). Genom vårt skrik och gråt söker vi kontakt med någon som kan ta hand om oss. Spädbarnet har ingen chans till överlevnad utan vårdgivare, därför sänder barnet signaler som påkallar uppmärksamhet (gråt och skrik). Barnet känner inte känslor som ledsenhet så tidigt i livet, det är helt enkelt en signal som vuxna ska reagera på. Och det gör vi, eller hur? När ett spädbarn skriker vill vi reagera - vi är från sekunden vi skapas programmerade för att knyta an till andra människor för att säkra vår överlevnad. Spädbarnet gör det instinktivt, som vuxna blandar vi in normer, status, utbildning, fördomar och annat jox som krånglar till det för oss. Men faktum är att vi formar anknytning även till våra partners, och den är stark, instinktiv, överlevnadsinriktad - det är därför det är så smärtsamt.


En tredje aspekt för att säkra artens överlevnad är fortplantningen. Feromoner, attraktion och sexuell drift är också i samspel när vi knyter an till varandra. Vi söker en partner eftersom vi är programmerade att fortplanta oss - kvinnan söker (rent evolutionsmässigt) en stabil partner som kan säkra hennes och barnets överlevnad. Ofta en maskulin med mycket testosteron, styrka och kraft (som kan skydda mot faror och komma hem med mat). I den moderna världen visar det här sig snarare i ekonomiska förutsättningar, eftersom skydd, mat och gott leverne anskaffas med hjälp av pengar. Mannen söker (också rent evolutionsmässigt) en feminin med mycket östrogen och kvinnliga attribut som breda höfter och långt glansigt hår eftersom hon uppvisar fertilitet och hälsa för att säkra hans avkomma. I det moderna samhället justeras kontinuerligt vad som anses utstråla hälsa men det kan handla om en viss frisyr, strålande hy, en vältränad kropp, en överviktig kropp - detta styrs av samhällets normer (men det är inte för inget just kvinnans form och utseende är så sexualiserat). Jag vet att det här låter som stenåldern, men det ligger till grund för vår attraktion och även om den såklart inte stämmer in på alla människor, sexualiteter eller tidsepoker - så är vi fortfarande djur och vårt beteende har sin grund i artens överlevnad.


Den andra major anledningen till varför vi människor behöver varandra är för att vi bekräftar varandras identitet. Det är genom kommunikation och samspel med andra människor vi formar vår identitet, vårt jag, våra åsikter, fördomar, moral, drömmar, rädslor etc. Om ett barn tidigt i livet blir ignorerat av alla (i allmänhet men föräldrarna i synnerhet) kan det leda till upplösning av jaget. Vår hjärna är plastisk och fortsätter hela tiden utvecklas, genom stimuli skapas nya nervtrådar och synapser och när vi inte använder vissa delar dör de bort. (Hjärnan kräver mycket energi och därför prioriterar den hela tiden, helst tar den genvägar också). Om vi inte får tillräcklig stimuli degenererar vår hjärna - den blir mindre. Så även om det ibland lockar att bli en eremit som bor ensam i skogen är det ingen bra idé om man vill ha en hälsosam hjärna. När vi är för mycket ensamma och isolerade är ofta den yttre stimulin begränsad, det gör att även vår hjärna blir begränsad. Vi går miste om andras perspektiv, empati och framförallt utveckling av vår egen hjärna. Det räcker att studera beteendet hos människor som genomför skolskjutningar eller terrordåd t.ex. De var ganska isolerade och ensamma med sina tankar och idéer, am I right? Vi behöver vara öppna inför oliktänkande människor och tillåta ett brett spektra av stimuli för att utmana våra egna tankar och idéer så vi kan utvecklas.


Vi samskapar vår samtid och tillvaro med andra - förstår oss själva och skapar uppfattningar eller åsikter, delar upplevelser och har minnen ihop, delar förståelse med varandra, får varandra att känna känslor. När en person vi varit mycket nära (under mer eller mindre tid) väljer att ta ett steg, eller 100, bort från oss - då är det som att en stor del av oss själva försvinner med dem. Känslor, upplevelser och minnen man delat. Drömmar och rädslor, diskussioner, tillit, en tro om att vi två är en enhet gentemot resten av världen. Hela den biten försvinner bort med personen (och den biten försvinner bort för dem också). Det är som att vi får ett hål i vår identitet, och i början av en separation är vi villiga att göra i princip allt för att fylla det hålet. Den dumpade vill ofta fylla hålet genom att få tillbaka partnern. Den som dumpar vill hellre fylla det med något nytt.




Så vad fan ska jag göra nu?


När känslorna, paniken, övergivenheten, ensamheten, tomheten och skräcken tar över är det som sagt svårt att koppla in sin frontallob - den rationella hjärnan. Därför tar vi oftast inga bra beslut i detta läge. Här är det därför bäst att bara låta känslorna komma - men försöka upprätthålla viss damage control. Att manipulera, slå, skrika dumma ord, försöka skapa svartsjuka, ligga med någon ny, gå ut och supa ner sig, kasta tallrikar eller bränna upp exets saker är sånt där som skadar oss själva mer än det skadar någon annan. När vi försöker skada eller påverka en annan person gör vi egentligen våld på oss själva.


Känslor är som väder - övergående. Därför är det bäst att låta stormen komma, och sedan passera. Den passerar alltid, och en ny sol stiger alltid. För varsamt din uppmärksamhet till damage control, stormen går inte att undvika - så hur klarar jag mig bäst igenom den?


  • Undvik destruktiva beteenden och fokusera på sånt du vet funkar rent biologiskt. Just nu kanske ingenting kan göra dig glad eller få dig att må bättre mentalt, men det finns forskning som visar vilken skillnad sömn, näringsrik mat, träning, natur och meditation gör. Även om du inte tror på det just nu - just do it. Prioritera den typen av mat du tycker är god som får dig att må bra, lägg dig i tid, upprätthåll din hygien och rutiner, gå ut i friskluften och rör på dig, prova meditera 10-20 min per dag. Tänd ljus, träffa en vän, ta ett bad. När stormen härjar som värst - lotsa dig fram ett steg i taget med små, enkla medel. Gör det inte svårare för dig själv, badda dig själv med bomull nu.

  • Personen du var villig att ge ditt allt till har precis sagt nej tack. När någon ger dig mindre betyder det inte att du ska ge dem mer. Om någon vill gå - låt dem! Jag vet att det är svårt, men det finns andra människor där ute som skulle döda för att få den tillgivenhet och kärlek som denna person precis valt att lämna bakom sig. Ge bara av dig själv till någon som verkligen är värd det - en person som hellre lever ensam än med dig är inte värd det. Du, däremot, är verkligen värd det.

  • Det absolut bästa sättet att utöva damage control och inte skada dig själv eller situationen mer än vad som redan är skadat är att kapa kontakten. Bara gör det. Jag vet att den här gör så in i helvetes ont och känns omöjligt. Men just nu behöver du bara fokusera på att må bättre. När du fortsätter höras och ses med ditt ex petar du bara i ett öppet sår så det inte läker. Med största sannolikhet blir det även infekterat. Så bara sluta. Nu. Direkt. Den här tiden är för dig och din läkning, låt såret va i fred.

  • Relationen som är slut lämnar ett enormt hål i dig och din identitet. Men ibland måste en dörr stängas för att en ny ska öppnas, när något dör så föds något nytt. Jag vet att man inte vill det först, man vill bara tillbaka och ändra på saker man sagt och gjort. Men vi kan inte ändra vårt förflutna (och du gjorde ditt bästa där och då). Sluta banka dig blodig på dörren som stängts, vänd dig om och se alla tusentals dörrar som finns att öppna istället. Det kanske inte känns spännande eller roligt först, men ta ett steg i taget. Börja fyll hålet i dig med nya upplevelser, nya relationer, nya skratt, nya platser.

  • Du och ditt ex satt nyss tillsammans i bilen på väg mot ett mål med er relation, en framtid med planer och drömmar ni skulle uppfylla. På den vägen dök det upp en skylt mot något som du eller ditt ex tyckte lockade mer. Hen gjorde en avstickare, kanske gör du en avstickare. Eller så kanske du fortsätter köra mot samma mål själv. Kanske kommer ditt ex tillbaka efter sin avstickare och kanske sammanstrålar era vägar igen. Kanske byter du sällskap i bilen, eller kanske ändras målet med resan helt och hållet. See rejection as redirection. Det här är din väg att gå, allt är som det ska (och det kommer bli mycket bättre än vad du någonsin kan ana).



Ibland gör man slut för att någon gjort något dumt. Ibland gör man slut för att man själv dras i en annan riktning. Ibland gör man slut för att syret i relationen är slut. Oavsett om du innerst inne vet att ni är själsfränder menade för varandra, oavsett hur kär du är i den här människan, hur rätt du vet att ni är eller tvärtom - oavsett hur fel ni är för varandra, oavsett hur mycket ni sårat varandra, oavsett hur mycket du vill gå vidare så finns det bara en väg - framåt.


Att komma över någon, träffa en ny och skapa en hållbar relation har exakt samma recept som att finna tillbaka till en förlorad kärlek och skapa en ny, hållbar relation. Du måste läka, växa och börja älska igen (dig själv, ditt liv, dina vänner, din familj, ditt jobb, din resa). Precis på samma sätt som ditt ex måste läka, växa och börja älska igen. Är det meningen så finner ni varandra på andra sidan, kanske finner du någon annan. Huvudsaken är att att du fortsätter sätta ett steg framför den andra på ett så hälsosamt, öppet och kärleksfullt sätt som möjligt. Ta tillfället i akt nu när din tillvaro förändrats att på riktigt utforska dig själv, fundera över vad som är viktigt, bli den du alltid varit ämnad att bli. Be that amazing person you want to meet. Du får tillbaka samma energi som du själv sänder ut. Var den goda partner du själv söker. När du har förmågan att verkligen se ditt egna värde, respektera dig själv, vara ödmjuk inför dig själv, älska dig själv - då kan du även visa detta gentemot ditt ex. Hen har sina sår, sina skador, sina mönster, sina issues att reda ut. Det här är en människa du älskat och delat ditt liv med. Hylla det, tacka för det ni haft och lärdomarna du fått - sen går du vidare på din väg mot något ännu bättre.



0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla