Hur man tar beslut: snabbguiden

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om hur man tar beslut när det känns omöjligt, när man inte vet vad man känner, när den logiska och den irrationella hjärnan står i krig. Eller man inte vet om det är en försvarsmekanism som styr spakarna i huvudet. Eller när rädslan har oss i sitt grepp. De inläggen är djupa och ibland tunga att vandra genom, kräver reflektion och självkännedom. Men i det här inlägget ska jag dela med mig av en mer lättsam metod för att ta svåra beslut - lika lätt som ett, två, tre. Eller tio, tio, tio.



10 - 10 - 10

Oavsett om du behöver ta ett karriärmässigt beslut, relationellt beslut eller vilket godis du vill köpa på Ica så är Suzy Welchs metod lösningen för dig. Verktyget är uppbyggt i tre simpla frågor, som du genom att besvara snabbt och effektivt (men ärligt) kommer fram till vilket som är det bästa för dig. Det kan handla om frågor kring separation, att ta en befordran på jobbet eller välja vad man ska investera i. Svåra och tunga frågor, som kanske inte behöver ta så lång tid om vi bryter ner dem i dessa tre bitar. Med hjälp av modellen kan vi förflytta oss lite längre från känslorna och lite närmre vårt logiska tänkande.


Suzy berättar hur man - när man hamnar i en situation där man behöver ta ett beslut där inget av alternativen verkar göra alla nöjda - ställer sig dessa tre följande frågor.


Vad är konsekvenserna av mitt beslut för de kommande 10 minuterna?


Vad är konsekvenserna av mitt beslut för de kommande 10 månaderna?


Vad är konsekvenserna av mitt beslut för de kommande 10 åren?


Svaren på frågorna borde ge dig en fingervisning åt vilket beslut som är mest meningsfullt för ditt liv. Suzy ger ett exempel där hon en dag på arbetsplatsen stod mellan ett kritiskt tillstånd på kontoret (där hon dessutom siktade på en befordran) och ett kritiskt tillstånd på hemmaplan där barnen gick berzarkagång och nannyn blivit lovad att få sluta tidigare. Hon ringde hem till nannyn för att ta tempen - två av barnen bråkade, en grät och snart nog även nannyn. Dottern tog telefonen och sa till Suzy att hon brydde sig mer om jobbet än om dem. Hennes hjärta gick i två bitar. Men att lämna jobbet i detta nu kändes som ett dåligt beslut där chefen skulle lämnas djupt besviken och befordra någon annan. Hon använde sig av 10-10-10.


10 minuter: If I stayed, my boss would jot it down in her little book of good deeds, and my children and babysitter would turn purple. If I rushed home, my boss would get someone else to help her, and my triumphant arrival at the front door would be greeted with the usual grunts and sighs, and probably a demand for the latest video game or some exciting new shampoo.


10 månader: Assuming I didn't make staying late a daily feature of our lives (which I knew I wouldn't), the kids would be fine. As for the babysitter, she would be back at school, and I would be but a distant memory. At work, though, if I left, my boss might start to question my commitment and my availability, not the impression I was eager to encourage.


10 år: In 10 years, the fact that I worked late (or not) would be irrelevant. My career would be someplace I couldn't foresee. The babysitter would be working on Wall Street. And my kids would love or hate me for reasons much bigger than one late night at the office.


Hon bestämde sig för att stanna på jobbet den kvällen, och levde med de kortsiktiga konsekvenserna. Vid ett annat tillfälle stod hon mellan ett ledningsmöte på jobbet och sonens test för att få svart bälte i karate. Hon körde 10-10-10.


10 minuter: Both choices stank. My son would be devastated. I could picture his sweet face all screwed up and turning pink as he fought back tears; he was the kind of kid who got sad, not mad. My boss obviously wouldn't cry, but her disappointment would surely be palpable.


10 månader: I figured, the pain would be buried. Why? Because I would shovel frantically to make it so. If I attended the off-site, I would love my son extravagantly in the months that followed, spoil him with my attention, and apologize until he could stand it no more. If I didn't go, I would pull the same kind of performance at work, with my boss at the receiving end.


10 år: There was the problem. My kids would be gone and my career at full-throttle, whether I had gotten one promotion or not. But on some visceral level, my son would still know that I had chosen to miss one of the seminal events of his life for my own advancement.


Det var en skada hon aldrig kunde göra ogjort - så hon hejjade fram sonens svarta bälte i karate med tårar i ögonen av stolthet den där lördagen.


Men Suzy använde även metoden för svårare beslut, som att komma till rätta med om hon ville separera eller inte från sin man.


The 10-minute question came first, and it was painfully easy to answer—divorce meant chaos and despair all around. In 10 months, the mess would surely be worse, what with the upheaval, and lawyers, too. All I could think was, "Awful, awful, awfulness—not just in 10 months, in 20, and maybe more." In 10 years, though—in 10 wonderful years—we would have our lives back, of that I was certain. Different lives, but honest ones, free of unhappiness, uncertainty, and pretending.


10-10-10 metoden kanske inte ger oss alla svar, löser alla våra problem eller magiskt trollar bort beslutsångesten. Men den ger oss en fingervisning om vad som är mest meningsfullt för dig. Ibland är det kanske inte värt att satsa några månaders arbete för att riskera en djup kärleksrelation 10 år down the line. Ibland kanske det inte är värt att tacka nej till dröm-möjligheterna för att få en relation att hålla ihop för att separationer är jobbiga.


Det jag älskar med Suzys metod är att den är simpel, lätt att komma ihåg och den tar oss från känslorna till den rationella hjärnan - vi kan bena ut vad som är viktigt för oss - kortsiktigt och långsiktigt. Hoppas ni finner den användbar och lycka till!





0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla