Jag kan inte släppa det!

Har ni någon i er närhet som ni ibland vill vråla "men släpp det nu för fa-an" till?


Kanske dig själv? Japp, jag vet hur det känns.


Älta, mala, traggla, marinera, bearbeta.. oavsett vad vi väljer att kalla det så är det ibland svårt att få stopp på rusande tankar. Ibland känns det som ett gigantiskt trassligt garnnystan, omöjligt att reda ut. Ibland känns det som ett stormande hav, otänkbart att segla sig till land med skinnet i behåll. Och ibland känns det som att tre olika radiostationer spelas på ultrarapid och högsta volym i huvudet samtidigt.


Så - vi försöker få ut det ur skallen. Tar hjälp av en medmänniska. En kompis, en kollega, en förälder för att rota rätt i oredan. Men så kommer det: "släpp det bara". Ja men var det SÅ enkelt, herregud att jag inte tänkt på DET.


Och jag säger det till mig själv också, igen och igen: släpp det, släpp det, släpp det. Men det går inte. Jag kan inte släppa det.


Vad fan gör man då?


Här kommer det: en fallstudie i att släppa skiten.


*Frozen - Let it Go börjar spelas*




Tro inte på allt du tänker


Igår kväll läste jag ett kapitel i Björn Natthiko Lindeblads nya bok Jag kan ha fel. Han beskriver hur tankarna - speciellt de självkritiska - aldrig tog slut. När han för första gången testar en månads meditationskurs ger han upp efter några dagar, det gick helt enkelt inte.


"På fjärde dagens kväll sitter jag med en flaska vin inne i staden Chiang Mai och undrar vad som egentligen hände. Vad var det som var så svårt? Att sov på en träbrits gick an. Att vara tyst hela tiden kunde jag uthärda. Att gå upp jättetidigt var okej. Att äta sällan och dessutom dåligt, det var också hanterbart. Men att nästan utan några andra distraktioner vara helt utlämnad åt mitt snattrande, tjattrande, kritiserande, kommenterande, jämförande, ifrågasättande, klagande tankeliv hela dagarna - det var outhärdligt".


I feel you Björn, I feel you.


Så många gånger har jag, både skämtsamt och allvarligt, sagt att jag önskar jag hade en pausknapp på hjärnan. Och jag tror faktiskt att jag hittat den nu, mycket tack vare Björn.


När vi känner oss som ett offer inför våra yttre och inre omständigheter - då är vi illa ute. För när vi känner oss som ett offer så har vi också en inneboende tro om att vi själva inte har en inverkan på vårt egna liv. Livet/universum bara kastar oss från höger till vänster och vi får klara oss bäst vi kan. Det är lite som att någon kastar in alla tankar i våra huvuden och vi förtvivlat försöker undvika att drunkna i dem. När vi förstår att vi inte kan kontrollera flödet av tankarna men istället välja vilka tankar vi uppmärksammar och välja hur vi agerar på dem - då händer det storslagna grejer. Du är bossen över dina tankar, dem är inte bossen över dig.


Tro inte på allt du tänker - bara för att du tänker en tanke betyder det inte att den är sann. Det hörde jag Björn säga redan i somras och det fastnade i mig. Den meningen enkom gjorde så att jag kunde släppa en drös med tankar som låg i huvudet och skvalpade runt.


"Kan jag veta detta? Nej - släpp"

"Är detta en spekulation eller en sanning? En spekulation - släpp"

"Ser jag saken från ett sunt och objektivt håll? Förmodligen inte - släpp"


Magiskt.


Ge det tid


Tillbaka till Björn. Han återvänder till klostret efter en tid och lyckas till slut slutföra den 4 veckor långa meditationskursen. Men innan den blev klar hann han ge upp igen, flera gånger om.


"Men Thanat, min vänliga kinesiska lärare, log mjukt varje gång jag gav upp. Han gav mig lite varm sojamjölk i en plastpåse och sa: "Sov på saken. Du har ju rest så långt för det här. Kanske känns det annorlunda imorgon bitti". Det gjorde det alltid. Och jag började förstå varför Buddhan talade så mycket om alltings förgänglighet. Ingenting varar. Inte heller de jobbigaste stunderna".


Tid alltså. Att ge tankarna lite tid. Jag har ett komplicerat förhållande till tid, jag är så otålig och det gör mig galen flera gånger om dagen. Men söker man efter resultat i sin självutveckling så är tiden din bästa vän, och desto bättre vän du blir med tiden - desto snabbare får du resultaten. Som hokus pokus - fast bättre. Jag har övat på den här biten i flera år, emellanåt har det gått bättre och ibland sämre. Men vad jag märker är att det blir mer befäst, mer naturligt och mer enkelt med tiden (pun intended).


När impulserna vill att du ska reagera NU - ta en paus, andas, glöm bort det en stund och kom sedan tillbaka. Kanske löste sig problemet av sig själv utan att du behövde agera. Eller så kanske du kom på en mycket smartare lösning. De flesta saker i livet behöver inte drastiska beslut eller hastiga aktioner. Men känner du samma sak varje morgon fem dagar på raken, ja då ligger kanske ditt svar i det. Ett svar du inte hade kunnat få utan tidens hjälp.


Vänd blicken


"Våra tankar är inte självvalda. Vi har inte bestämt hur de ska låta. Möjligen kan vi uppmuntra dem olika mycket, ge dem varierande mycket plats. Men vi kan inte styra över vilka tanka som ska uppkomma. Vi kan bara välja om vi ska tro på dem eller inte".


Det här med att man kan rikta sin uppmärksamhet mot tankar och förnimmelser som känns snälla, och rikta bort blicken från tankarna och förnimmelserna som känns dumma var en enorm insikt för mig. Vi har en fantastisk möjlighet att styra vår uppmärksamhet, att välja vart vi riktar den. Vi kan inte alltid påverka varken tankar eller vad som sker i vårt liv, men vi kan välja i vilken riktning vi ställer blicken. Kanske är det det enda vi kan göra.


År 2015 hade jag precis gjort en ny tatuering, den blev lite större än jag först tänkt och på kvällen när jag skulle sova låg jag och vände och vred mig sömnlös i timmar. "Vad fan har jag gjort" var det enda jag kunde tänka. "Är jag verkligen nöjd? Blev det så bra? Tycker jag den är cool? Vad ska alla tycka?". Klockan var sent in på småtimmarna när en annan tanke slog mig - "Vad ska jag göra åt det då, den sitter ju där den sitter, lika bra jag tycker om den" sen somnade jag på två röda. Så snabbt vi kan släppa skit om vi bara riktar blicken åt ett annat håll. Ett håll som inte klankar ner, ifrågasätter eller dumförklarar. Utan åt ett håll där vi kan acceptera och rycka på axlarna.




En fördjupning i psykologin bakom: kedjereaktionen

(och ett sista råd)


Våra tankar är automatiska - vi bär med oss en genetisk uppsättning förutsättningar präglad av flera generationer före oss, vi är kodade av hur vi växte upp, relationen till våra föräldrar formar oss och vår kultur och tillvaro influerar våra tankar. Ibland har jag konstaterat att "herregud hur kan den här pyttelilla grejen få mig att älta i 14 dagar, det är helt ologiskt".


Och det kan kännas ganska ologiskt, men det är det inte. En psykolog hjälpte mig att förstå att den där lilla tanken kan stå i ett rakt nedstigande led mot biologiskt programmerade överlevnadsreaktioner. Det blir som en kedjereaktion. Låt mig förklara (och feel free att byta ut problemet och reaktionerna till dina egna):


Låt säga att man får kval av att tacka nej till fester. Det ger en sådan ångest och tankarna far i ett inferno, kanske mår man dåligt i flera veckor inför att man behöver tacka nej fast det egentligen är vad man vet att man vill eller behöver. Logiskt kan man tänka att självklart ska jag kunna tacka nej - men ändå får man sådan ångest som gör att man inte förmår sig göra det. Varför?


Jo. För att nejtackandet kanske ger en känsla av oro inför att ens vänner ska tycka man är tråkig. Och är man tråkig som tackar nej, då kanske man inte är omtyckt efter ett tag. Och är man inte omtyckt så blir man inte bjuden på fester i framtiden heller. Och blir man inte bjuden på fester i framtiden så tappar man kanske kontakten med vissa bekanta. Och tappar man kontakten blir man så småningom ensam. Och blir man ensam så mår man väldigt dåligt, kanske blir man så småningom deprimerad. Och blir man ensam och deprimerad så kan man få känslan av att det inte finns en mening med ens liv. Och finns det ingen mening med ens liv... jag låter resten vara osagt.


Ångest är en biologisk reaktion, vi får hjärtklappningar, torr mun, panikkänslor, adrenalinpåslag osv för att vi ska reagera. Vi är genetiskt programmerade att söka social kontakt med andra människor (mer om det här) för tillsammans har vi större chans att överleva än om vi är ensamma. Ångesten är alltså ett svar på hot mot vår överlevnad.


Så när vi ska bestämma oss för om vi ska tacka ja eller nej till den där festen så gör hjärnan en kedjereaktion, hoppar direkt till slutkonsekvensen av ditt beslut och konstaterar, helt utan vårt medvetandes inblandning, att om du tackar nej = kommer du att dö. Vårt medvetande är dock fast med "om du tackar nej" medan kroppen känner av "kommer du att dö". Det känns därför helt ologiskt att få en så stark reaktion till en så obetydlig lite grej, för logiskt vet vi att det är ganska obetydligt (vi dör ju inte för att vi tackar nej till festen på lördag).


Men hjärnan gör kopplingen snabbare än blixten. Och här kommer inläggets sista råd för hur man klipper kedjereaktionen och släpper saker man annars hade kunnat älta i 14 dagar, månader eller kanske till och med år - du kommer inte dö på grund av det här beslutet. Det kan vara ganska skönt att syna sin egna reaktion på det viset. Du kommer inte dö för att du tackar nej till festen. Och du kommer inte dö om du förlorar en bekant för att du tackade nej till festen heller. Så tacka nej och gå vidare med din dag.


När vi tror på allt vi tänker så blir vi utsatta, rädda och försvarslösa. Det gör oss mindre kloka. Vi kan falla hur långt ner i mörkret som helst av kritik och fördömande av oss själva. Men när man väljer att inte tro på allt det man tänker så vinner man något fantastiskt. Man vinner en bästa vän, en bundsförvant, någon som alltid står på ens sida. Man vinner sig själv.


Så släpp skiten.


Och läs Björns bok vetja.

0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla