När rädslan har dig i sitt grepp

Livet upplevs oftast inte lätt. Det är en kamp, utmaningar, svårigheter. Om det inte är arbetslöshet så är det separation. Är de inte svält så är det sjukdom. Är det inte smärta så är det dödsfall. När vi älskar en människa är vi vettskrämda över att de ska lämna oss. När vi står lämnade ensamma tror vi att vi aldrig ska träffa någon igen. När vi har en inkomst lever vi i skräck över att förlora allt. När vi drömmer om att få barn är vi rädda för att vi inte ska bli gravida, när vi blir gravida är vi rädda för hur förlossningen ska gå, när förlossningen går bra oroar vi oss över vilken mamma vi ska bli.


Vi knyter vår näve, vi försöker med all kraft vi kan förmå hålla kvar i det som vi känner håller på att glida ur vårt grepp. Och vi hötter med näven i luften mot Gud/universum/whatever när hen gång på gång ger oss utmaningar vi inte orkar med. Vi knyter händerna hårt, hårt, hårt av rädsla framför bröstet när vi försöker skydda kroppen mot en kollision. Och med järnhand försöker vi kontrollera vår morgondag. Allt gör vi för att mota bort rädslan - det där monstret under sängen som inte syns men känns. Som viskar i vårt öra du är inte bra nog, varför skulle någon vilja vara ihop med dig, ingen på jobbet tycker om dig, du kan ju egentligen ingenting, dina vänner ogillar dig bakom din rygg, du väger för mycket, du har en konstig kroppsform, ingen älskar dig, du passar inte i bikini, din renovering kommer aldrig bli klar, du är inte tillräckligt manlig, du kommer aldrig nå dina drömmar, knyt din näve hårt som fan.


Monster finns inte, tänker du. Ändå hör du rädslans röst i ditt inre mala och mala. Så du gör som han säger, knyter din näve. Men vad händer om vi gör tvärtemot vad monstret säger, vi släpper taget? Vad händer om vi släpper kontrollen, våra to-do-list, våra föreställningar, våra måsten fria? Vad händer när vi säger till monstret "I don't give a fuck". Nej men då blir det totalt jävla kaos tänker du. Blir det? Tänker jag.


Jag kände såhär för bara ett par månader sedan. Jag var så in i helvetes jävla rädd. För allt. Jag var rädd för att leva, rädd för att dö. Rädd för att vinna, rädd för att förlora. Rädd för att stanna och rädd för att gå. Rädd för möjligheterna, rädd för begränsningarna. Rädd för min potential, rädd att jag inte hade någon. Allra mest var jag rädd för ensamheten, men jag kunde inte förmå mig känna samhörighet med människorna som fanns runt i kring mig.


Karin Boye skriver i sin dikt:


Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider - tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla.


Jag har läst den många gånger men när jag läste dikten under perioden jag var som räddast fastnade jag vid stycket om droppen. Hur man klamrar sig kvar när något drar en nedåt. Man är oviss och rädd, djupet drar i en. Man vågar inte stanna kvar eller släppa taget. "Herregud, det är ju jag" tänkte jag när jag läste. Sen fortsatte jag läsa dikten mer uppmärksamt:


Då, när det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar. Glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden - känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen.


Nej men alltså. Hallå. Vi kan avsluta inlägget här, Karin säger allt som behöver sägas om rädsla, om att klamra sig fast, om att inte våga. Allra viktigast så säger hon vad som händer i fallet, när vi släpper taget, när vi känner rädslan men gör det ändå. Om dikten är för långt för dig att komma ihåg, kom ihåg en sak: ordet tillit.


Jag accepterade osäkerheten i mitt liv, att min framtid numera var oviss. Jag öppnade handflatan och lät det som ville glida ifrån mig göra det, jag lät det som ville komma in komma. Att acceptera rädslan och fortsätta leva ändå är det starkaste jag gjort. För när man känner rädslan men gör det ändå - då kan monstret inte skrämma dig mer.


GÅ GENOM LIVET MED EN ÖPPEN HAND


Björn Natthiko Lindeblad säger i sitt sommarprat att man ska gå genom livet med en öppen handflata. Med det menar han att en stängd, knuten, spänd hand är rädd - gör motstånd. Vi vågar inte släppa, vi vågar inte ta emot, vi vågar inte visa oss sårbara och vi slår hårt med näven när någon kommer för nära. I den knutna handen bor rädslan. Men en knuten hand gör det inte lätt för oss att leva, den gör det svårt. Vi känner ingen tillit till att livet är gott, vill oss väl, tar hand om oss, håller oss i trygghet. Vi känner tvärtom att livet är farligt, människor vill oss ont, vi är otrygga: vi måste spjärna emot, vi måste skydda oss. Men när vi stänger ute det som gör oss rädda - stänger vi också ute vår lycka.


När vi öppnar vår handflata och låter det läskiga komma in, märker vi snart att det inte alls var så läskigt som vi först trott. Vi glömmer att det var läskigt över huvud taget, vi lägger all vår tillit i universum och vi vet att vi kommer klara oss bra. Vi vet att världen är god, att allt alltid löst sig för oss förut och kommer fortsätta lösa sig för oss. Vi låter saker och personer komma till oss och vi låter dem komma, vi tar emot. Men vi låter också saker och personer gå när det är dags, vi håller inte krampaktigt kvar. Om en människa kommer in i ditt liv, låt dem, de för säkerligen med sig lärdomar, kärlek eller något annat gott. Om en människa väljer att lämna dig, låt dem, känn tillit till att det som sker är meningen. Låt inte rädslan göra så att du knyter din näve. Om du blir av med jobbet, låt det ske, låt det glida bortåt - det gör plats för något nytt att glida in. Om du blir lämnad av en kärlek, låt hen glida ur bild - kanske är det vad som krävs för att ny, hälsosam, stark och självklar kärlek ska kunna glida in (ibland måste något avlägsna sig för att något nytt ska få plats - kanske kärleken till dig själv). Att gå genom livets alla svårigheter med en öppen handflata gör inte att svårigheterna försvinner eller slutar dyka upp, däremot blir de lättare att acceptera och tillåta. Och när vi kan acceptera och tillåta svårigheter, låta dem glida in i vårt liv, då kan vi också omfamna det goda som svårigheterna för med sig. Alla svårigheter medför sig något gott, det är ditt förhållningssätt som bestämmer om du ser och känner dem.


När rädslo-monstret gör sig påmint och viskar i ditt öra, svara inte med att knyta din näve - svara jag är rädd men jag gör det ändå. Var öppen, känn tillit, låt saker glida in och glida ut. Vi kan inte veta varför det behöver ske på det sätt det sker, men vi kan tillåta det och vila i tryggheten av vetskapen att det är som det ska (alltid). Om du inte lyssnat på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat 2020 ännu, gör det för tusan.


FEEL THE FEAR AND DO IT ANYWAY


Det som vi är mest rädda för förmodligen precis det vi behöver göra. Det är först när vi vågar gå in i vår rädsla som vi kan utvecklas som människor. Och vår rädsla är en bra vägvisare - här sitter det en block, det här får vår hand att knytas, här har vi en knut att lösa. Det är först när vi känner rädslan men gör det ändå som knuten kan börja lösas upp, när vi öppnar handen och låter skiten komma. Det är först då vi kan komma ut på andra sidan, för helt ärligt vi vill inte stanna på samma sida som rädslan. Inte jag i alla fall, inte när man förstått vad som väntar på andra sidan.



Det är skönt att lyssna på monstret, initialt i alla fall. Okej okej rädslan, jag håller mig borta från det här - det är inte säkert eller tryggt. Okej rädslan - jag byter inte jobb, jag lämnar inte min partner, jag går inte in i en ny relation, jag vågar inte gå på dejt, jag minglar inte på festen, jag skriver inte först på tinder, jag frågar inte kollegan om AW, jag säger inte vad jag tycker på mötet, jag testar inte en ny maträtt, jag reser inte till nya platser, jag badar inte i nya vatten, jag..... Ja ni fattar. Livet blir så jävla torrt när vi håller oss ifrån att uppleva kontrasterna. Våga ta en risk, våga kasta oss ut för stupet, våga visa oss sårbara, våga säga "jag älskar dig" först fast man kanske inte får det tillbaka. Tänk om den där killen inte hade vågat fråga om ni skulle bli ihop. Tänk om den där tjejen inte vågar tilltala dig första dagen i skolan. Tänk om du inte vågar resa till andra sidan jorden alldeles själv. Tänk allt du gått miste om då. Tänk om.


Tänk om du vågade skriva på tinder först, tänk om du vågade testa en ny sport, tänk om du vågade säga upp dig från jobbet du hatar. Tänk om allt du någonsin önskat dig ligger bakom rädslan och väntar, du måste bara våga gå rakt igenom den. Men tänk om det går åt helvete? Ja, tänk om det inte gör det.



  1. Släpp taget: lär dig förhålla dig till osäkerhet. Sluta försöka kontrollera något du inte kan kontrollera, när saker och ting inte går enligt din plan - låt dem. Kanske blir det bättre så? Det absolut värsta som hänt oss är ibland det absolut bästa som hänt oss. Bestäm inte på förhand om ett utfall är bra eller dåligt, försök hålla ett neutralt förhållningssätt.

  2. Möt det svåra: när man vågar möta rädslan förlorar rädslan sin kraft. När vi vågar gå in i mörkret, det läskiga, det okända så blir det mindre svårt. Tänk hur ofta något bara är läskigt innan man gör det, så fort du gör det slutar det vara läskigt.

  3. Ha tillit: ibland stängs en dörr i vårt liv innan nästa hunnit öppnas. Då kan livet kännas både ovisst, osäkert och skrämmande. Ha tillit. Inga stunder, inte ens de mörka, varar för evigt.


Och kom ihåg - när du (med knuten näve) bankar på en dörr som stängts framför näsan på dig. Du kanske bankar dig blodig, trött, förtvivlad. Stirrar dig blind på den jävla dörren och undrar varför den stängdes, varför skedde det så hastigt, VARFÖR???? Vänd dig om kompis. Bakom dig ligger hela världen, med miljontals dörrar. Just nu är den här stängd, kanske inte för alltid. Men just nu är den det - så lämna den.


EN INSTICKARE OM SÅRBARHET


Brené Brown är forskare på sårbarhet och håller världens mest sedda TedTalk. Sårbarhet är läskigt, obehagligt, vi måste visa oss rädda. Sånt gillar vi inte. Vi tycker inte om när andra ser att vi är rädda, vi visar oss svaga och kan bli uteslutna ur gruppen. Den som är stark överlever, heter det ju. Så för att dölja vår sårbarhet knyter vi händerna och blir bestämda, produktiva, arga, kontrollerande. Vi ska jävlaranamma få våra mål och resultat att peka upp. Vi ska minsann visa vem det är som bestämmer. Ingen kan rå på den stoltheten, jag är en stark jävel. Fast så är vi inte det, vi är små, små, små inombords. Vi är rädda, för att misslyckas, för att inte bli älskade, för att inte få vara med, för att inte kunna skaffa en familj, för att inte uppfylla våra drömmar.


Det viktigaste för vår överlevnad som art är att tillhöra gruppen, knyta an till andra människor, känna samhörighet, fortplanta oss och bilda familj. Genom kontakt och samhörighet med andra människor överlever vi rent fysiskt - med mat, skydd, värme. Men också psykologiskt - vår identitet skapas med och bekräftas av andra, vi speglar varandra och vi blir sedda, vi finns. Utan samhörighet mår vi inte bra, vi riskerar vår egen överlevnad. Varken våra kroppar, hjärnor eller själar fungerar utan varandra - ensamheten är vår fiende. Det är därför vi känner sån avgrundslös skräck för att bli ensamma. Så hur möjliggör vi samhörighet?


Enligt Brené Brown ligger möjligheten till att känna samhörighet i att känna sig värd samhörighet. Människor som upplever att de är värda samhörighet innehar:

  • Mod att inte vara perfekta.

  • Medkänslan att vara snäll mot sig själv först, sen andra.

  • De släpper tanken om att vara den man borde, för att istället vara den man är.

  • De fullkomligt accepterar sårbarhet.

Sårbarheten är födelseplatsen för lyckan, kreativiteten,

tillhörigheten och kärleken.


Men vi tycker det är obehagligt, så vi bedövar sårbarheten för att inte känna den. Vi kan bedöva den med shopping, genom mat, alkohol eller droger. Vi bedövar den genom att göra osäkerheten säker (genom t.ex. religion) eller så försöker vi göra saker perfekta (genom t.ex. skönhetsingrepp, eller curla sina barn). Vi börjar kontrollera vår tillvaro, kanske vår mat, träning eller vårt arbete. Men vi kan inte bedöva negativa känslor utan att även bedöva de positiva. Vi känner oss menlösa och söker efter syfte eller mening med vårt liv - då känner vi ännu mer sårbarhet. Det blir till en nedåtgående spiral.


Om vi istället låter oss bli sedda och älskar med hela hjärtat trots att det inte finns garantier. Om vi kan känna tacksamhet och glädje, även när vi känner rädsla, istället för att tänka katastroftankar. Tro på att vi är tillräckliga! Det är när vi är som mest sårbara som vi är som starkast - för vi känner rädslan men gör det ändå.




0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla