Jag har alltid tyckt att tid är smärtsamt. Tålamod är inte min starkaste gren. När jag var liten ritade jag upp sommarlovets alla dagar på ett papper (som en kalender) och varje morgon kryssade jag för dagens datum. Andra barn kanske lät dagarna flyta ihop, fångade varje dag som en möjlighet till äventyr. Inte jag. Jag kryssade för dem, en efter en. Det fanns tre viktiga datum i min kalender som jag längtade efter eller hade nedräkning till. När jag skulle träffa mina föräldrar igen (jag spenderade ofta ett par veckor själv hos min farmor på somrarna), det andra datumet var min födelsedag, och det tredje datumet var när sommarlovet var slut. Det var inte så att jag inte tyckte om sommarlov, men för mig var tidens längd så outhärdlig. Jag står inte ut med väntan. Tänk om jag bara hade förstått att om jag slängt min ritade kalender och gått ut och gjort något hade tiden gått snabbare, kanske hade jag till och med känt att den gick alldeles för snabbt.
Det här med otålighet blev en stor utmaning för mig när jag blev äldre också. Oavsett om det gällde att invänta svar på ett sms, eller om det gällde svarsbesked på en universitetsutbildning, eller om det gällde ett uppbrott. Tiden var min vidriga, hånfulla, onda, äckliga, elaka fiende. Jag. Hatar. Att. Vänta. Jag är en proaktiv människa, och jag är otålig. När jag vet vad jag vill så vill jag ha det nu. TROTS att jag vet att tiden är den viktigaste ingrediensen i vårt liv. Ändå har jag så svårt för att sitta i den.
Under ett av mina tidiga uppbrott var just tiden det mest outhärdliga. Förutom ovissheten, rädslan, avvisningen, ensamheten. Tiden toppade min lista över "vidrigaste sakerna med ett uppbrott". Det här var första gången i mitt liv jag fick rådet "is i magen". Fuck is i magen, jag vill ha svar NU, jag vill prata med honom NU, jag vill göra allt i min makt för att få tillbaka honom NU. Och jag försökte, försökte, försökte - jag lyssnade absolut inte på is i magen-rådet. Behöver jag ens nämna att det inte gick så bra. Han blockade mig överallt. Han blev arg och trött på mig (förståeligt). Det var inte förrän jag började leva ett liv som saker och ting började röra på sig för mig. Som jag glömde bort att tiden var så saktfärdig. Jag fokuserade på skolan, började träna på gym, började gå på krogen, fördjupade mina vänskaper. Tiden läker så, det är klychigt men sant. Om vi petar i såret, försöker tvätta flera gånger per dag och konstant undrar vaaaaarför läker du inte. Då är tiden outhärdlig. Om vi rengör en gång, sätter på ett plåster och hoppar upp på cykeln igen - då hinner vi inte ens blinka innan vi minns att "just det, där var ett sår nyss, men nu gör det inte ont längre". Efter bara ett par månader kände jag att mitt liv var bättre än någonsin förut - det blev omöjligt att ångra uppbrottet. Jag blev tacksam över att det var slut och över den resa jag gjort för mig själv. Jag var stark, ambitiös, snygg och redo att leva livet på mina villkor. Såret hade inte bara läkt utan blivit ett ärr - tjockare, starkare hud. (Och en sidenote: han kom till mig, efter 4 månader, och bad om ursäkt). Tid är rolig på det viset, att när vi bara go with the flow och gör något roligt under tiden faller bitarna ofta på plats av sig själv.
Men det är väl där skon klämmer va. När man är i hjärtesorgens våld vill man inte ha roligt, man vill inte glömma, man kan inte förmå sig. Man vill göra som i filmerna - gråta hejdlöst i en kudde tills han stormar tillbaka in igen och man krampaktigt kramar varandra och aldrig släpper taget. En ring har han lyckats fixa på en kvart också, bara sådär. Men har det någonsin hänt utanför en filmduk? Svar nej. Så ärligt talat, vänta inte på det. Vänta inte på något alls - gör något, vad som helst som får dig att må lite bättre.
Jag råkar vara en sån typ av person som på riktigt vill götta in mig i såret, innan jag till slut lämnar det för att läka. Och det är fine, det kan man göra om man vill. Bara för att man rotar i såret betyder det inte att man är destruktiv eller förstör för sig själv. Men det finns risk för att man förlänger läkeprocessen. Mitt sätt att rota runt i såren är inte längre att jaga personen, böna och be, lyssna på sorglig kärleksmusik eller skriva kärleksförklaringar med ansiktet svullna av tårar och ett glas vin i handen. Istället rotar jag genom att läsa, analysera, prata, känna, vända och vrida (om ni läst mitt inlägg om försvarsmekanismer kallas det här för intellektualiserande). Men för att vara ärlig väljer jag den försvarsmekanismen över alkohol, hitta rebounds eller klippa av mig allt hår. Vi alla har våra sätt att handskas med trauman, för mig är intellektualiserandet lugnande medel i tillvaron och i sig inget destruktivt. Men som sagt, det kan förlänga läkeprocessen. Lyckligtvis tröttnar man till slut, när man läst, lyssnat, pratat och kollat youtube tills klippen tar slut (nästan). Jag får alltså bearbeta ordentligt, och när jag är trött på det så vill jag göra något annat (win win alltså). Så fort vi lägger mer tid på saker som får oss att må bra (som inte bara bedövar våra känslor) som att krama en förälder, hjälpa en vän, skratta åt en rolig film, fuldansa till sin favoritmusik, läsa en bra bok eller laga god mat - desto snabbare läker vi. Det tar fortfarande tid - missförstå mig inte - men vi har trevligt under tiden (eller så trevligt vi kan ha åtminstone). Då upplevs inte tiden stå precis still.
Det jobbiga med tiden är att det tar just tid. När vi väntar på ett sms, ett antagningsbesked, ett samtal från vår läkare eller går igenom ett uppbrott så är tiden en av de viktigaste ingredienserna. Se det som en kaka i ugnen. Vi kan inte ta ut den för tidigt och riskera att den fortfarande bara är deg. Vi kan heller inte höja värmen och skynda på processen. Vi måste vänta (och det blir trevligare och upplevs snabbare om vi gör något annat under tiden, än att stirra in i ugnen).
Tänk på allt som kräver tid: nagellackstorkning, diskmaskinen, odling, träning, graviditeter, skolgång, företag, vänskaper, kärleksrelationer. Vad vore dessa saker utan tid? En egenföretagare har inte ett mångmiljonföretag över en natt, en bebis bakas inte på en dag, kunskap går inte att anskaffa på en vecka, kärleksrelationer bygger inte livslång tillit de första året. Hur mycket man än avskyr att saker tar tid så är tiden vår hemliga ingrediens. Den som förvandlar oss till bodybuilders, som ger oss våra barn, som formar våra vänskaper, som ger kärleksrelationer avgrundslös tillit. Så lärdomen är inte att få tiden att gå fortare eller eliminera tid ur olika processer. Lärdomen är att acceptera ovissheten, känna tillit till processen och göra något som är så lustfyllt som situationen tillåter.
IS I MAGEN 101
Acceptera ovissheten
Vi vet ingenting. Vi kan anta och vi kan gissa. Men vi vet aldrig vad någon annan känner, vi kan bara anta och gissa (och tolka deras ord och handlingar men oavsett så sänder de ut subjektiva signaler som vi tolkar på vårt subjektiva vis). Vi kan inte veta vad det blir för väder nästa torsdag. Vi kan inte veta om vår partner verkligen, verkligen älskar oss. Vi vet inte om hen kommer stanna med oss för alltid. Vi vet inte om vi verkligen kommer köpa den där lägenheten, om vi kommer få så många barn vi önskar eller om vi kommer nå det där målet vi satt upp i vår karriär. Vi vet inte ens hur många dagar till vi kommer leva. Vi kan bara anta och gissa. Men vi kan också acceptera att vi inte vet, att vi inte vet någonting, och så kan vi ta saker för vad de är. Här och nu. Det tjänar ingenting till att ha ångest över gårdagen eller känna oro inför morgondagen. Vi kan bara leva i vår tillvaro här och nu.
Känn tillit till processen
Vi gräver inte upp frön som vi sått för att kontrollera om de växer. Vi kollar inte in i kroppen när vi tränat för att se till att muskler verkligen byggs där inne. Vi ringer inte Adlibris sekunden efter vi lagt en beställning för att dubbelkolla att de verkligen plockar rätt bok från hyllan och skriver rätt adress på fraktsedeln. Vi känner tilltro till processen. Ta inte ut kakan för tidigt ur ugnen, börja inte blanda ner nya ingredienser, höj inte värmen för att snabba på processen - lita på den. Tids nog är kakan klar, äpplet moget, sexpacket på magen, boken i brevlådan. Tids nog får du svar från läkaren, antagningsbeskedet, prata med ditt ex. Det kanske tar 4 månader som för mig, mer eller mindre. Vi vet inte, så släpp och känn tillit.
Gör något
Hur har man is i magen när oron äter upp en inifrån, när längtan är så stor så bröstet värker, när huvudet svämmar över av tankar? När man har ett stort sugande hål i magen, ett tryck över bröstet, förhöjd puls och tårar som bränner bakom ögonlocken? När frustrationen över att ingenting funkar sprider sig som löpeld över hela ens tillvaro.
Man gör något.
Och gör det så lustfullt som situationen tillåter. Jag är fullt medveten om att sjunga karaoke eller gå på salsa-klass inte funkar i alla lägen. Men att öva på att skifta sitt perspektiv är ditt viktigaste verktyg här. Om du fastnar i en nedåtgående spiral av tankar, ångest och oro - gå och handla. Laga mat. Leta upp en meditation på youtube. Sätt på loungemusik och läs en bok. Stick till gymmet. Köp en lyxkaffe och ta en promenad. Möt upp en vän. Ring din mamma. Krama din partner. Det spelar ingen roll - bara bryt, och finn det trivsamma/lustfyllda i den situationen. Att köpa en lyxkaffe och gå en promenad med podcast i öronen är definitivt trevligare än att hulka på golvet (och får en timme att gå). Att tända doftljus och plocka fram en filt, koka upp te och läsa en stund är som att badda din själ med bomull. Vi kan se en söndag hemma i lägenheten som total misär och tristess, eller som en mysig self care sunday. Att ta vara på nuet och den tiden du befinner dig i just nu kan vara det bästa beslut du tar i hela ditt liv. Den där promenaden, boken, lyxkaffen eller gympasset kan förändra ditt liv. Vi vet aldrig vad som väntar bakom nästa hörn - och vi vet inte när såret är läkt förrän vi glömt bort det. Så glöm bort det, åtminstone för en stund.
Kärlek och ljus! Och ett Håkan citat: din tid kommer.
Comments