Hur lång tid tar det innan man älskar någon? Vad är tecknen på att han gör det även fast han inte säger det högt? Kan ett online-test ge svar på om man verkligen älskar sin tjej? Vad betyder det egentligen när han inte lägger upp bild på dig i sociala medier? Och måste man ge sina lösenord för att bevisa att känslorna är äkta? Vad innebär det när han pussar dig på pannan? Är det verkligen kärlek om man får en skrivare i födelsedagspresent? Varför vill han inte skaffa barn med mig? Och vad ska man göra när en TikTok säger att något din partner gör innebär att han är otrogen?
En lista på internet säger att tecken på att ens partner är otrogen är att man vänder telefonen upp och ned när man umgås, att det är en red flag om ens partner inte vill delge sina lösenord, att hen döljer sin relation för att kunna attrahera andra på sociala medier. Någon på TikTok berättar hur hon listade ut att hennes man var otrogen genom att ladda ner hela hans telefons innehåll till sin dator och lusläsa all data komprimerad i en enda fil i timmar. Det marknadsförs betal-appar som trackar partners sociala medier. Det skapas fake konton. Det körs förbi hus för att se om någon annan är där. Helt plötsligt ägnar man all sin vakna tid åt att hitta det där slutgiltiga beviset för att en otrohet verkligen pågår så man kan lämna relationen.
Hur vet man om någon verkligen älskar en?
Hur vet man om deras hjärta slår för någon annan?
Vad är kärlek?
Enligt Nationalencyklopedin beskrivs kärlek som en varm och intensiv känsla av ömhet, omtänksamhet och känslomässig närhet som kan, men behöver inte, vara förknippad till sexuell åtrå. I antiken var det en utomstående kraft som drabbade en, när Amor sköt en pil eller Afrodite straffade en om man inte dyrkade henne. Från medeltiden och fram till idag urskiljer sig istället kärlek som ett frivilligt förhållande mellan två självständiga individer. Den syftar till långvarig förbindelse, ofta med äktenskap som garant. Ett samspel mellan andligt och sinnligt, kantad av ömhet och förståelse. Men kärleken är också central i religiös grund - som gränsöverskridande och avgörande för mänsklig mognad och fullkomning. Kärleken kan vara erotisk, familjär, vänskaplig, nationalistisk, gudomlig.
Den allra mest utmanande, svåra och smärtsamma kärleken utmålas ofta vara den obesvarade, men kanske är det egentligen den svårtolkade versionen som håller oss mest vakna om nätterna. Den som säger en sak men gör något annat. Den som är tyst som en mus. Den som är en varm famn i ensamhet men aldrig visas upp. Den som göms bakom lösenord och fake konton. Den sorten. Ni vet. Som man inte vet om det verkligen är kärlek eller dödlig pest. Det som egentligen ska få en att blomma men som äter upp en inifrån.
Kärlek är förutom ett socialt konstrukt även biologisk (utsöndrar signalsubstanser i hjärnan), psykologisk (överlevnadsstrategisk) och emotionell (kroppsliga förnimmelser). Den är å ena sidan så oerhört komplex och å andra sidan finns det få saker som är så självklara. Jag menar... vi är ganska finetuned till att känna om en person får oss att känna en "spark" eller inte - ibland inom loppet av en enda minut. Så det svåra är inte nödvändigtvis att veta vad vi själva känner, livets gåta kretsar snarare kring vad motparten känner för oss.
Älskar hen mig?
Kärlek är precis som alla andra känslor - subjektiv. Det innebär att vi kan anta, förmoda, och gissa oss till vad andra känner och tycker baserat på våra egna erfarenheter av kroppsliga förnimmelser och emotionella berg-och-dalbanor. Men vi kan inte veta. Vi kan inte veta vad eller hur någon känner, vi kan bara kommunicera våra egna inre världar till varandra och hoppas på förståelse. Det kräver en välutvecklad kommunikativ utsändande - och en empatisk, öppen och icke dömande mottagare. Det kräver också att man är medveten om genom vilka filter informationen passerat och vilka erfarenheter som färgat våran slutledning. Helt och fullkomligt omöjligt, med andra ord. Så hur fan ska man kunna känna sig säker?
Svaret är att det inte går. Vi kan aldrig veta, för kärlek är ingen fakta. Den är föränderlig, från stund till stund, månad till månad, år till år. Älskar du dig själv fullkomligt och oändligt varje minut, dygnet runt, året om? Hur kan vi då förvänta oss att en stackars sate ska lyckas med det här uppdraget dömt till att misslyckas? Det är i sig inte kärlek att förvänta sig av någon mänsklig varelse, och på snudd sadistiskt att göra det.
För så länge vi fokuserar på kärleken som bor eller inte bor i vår partner, vrider ut och in på oss själva för att lista ut vad dem egentligen känner - så bortser vi från kärleken inom oss själva. Den enda vi någonsin kan vara säkra på, den enda vi faktiskt kan göra ett ärligt försök att dechiffrera. När vi söker svar utanför oss själva blir vi nämligen aldrig nöjda - av all data vi samlar in kommer vår hjärna att tolka en stor andel som tecken på att personen inte älskar oss. Men hjärnan kommer också att tolka en stor mängd som bevis på genuina känslor. Så för varje nytt bevis vi samlar på oss blir vi mer och mer förtvivlade, mer och mer osäkra. Relationen vi har till såväl oss själva som vår partner vittrar så småningom sönder. För när vi fokuserar på allt runt i kring - som är okontrollerbart, föränderligt och tolkbart - så överger vi magkänslan, intuitionen och svaret vi bär inom oss.
Det är inte ens så flummigt som det låter.
För grejen är att vi aldrig kan ändra på någon annan för att trygga oss själva. Om din kille aldrig ger dig blommor och du säger till honom att du vill ha det - så kommer du för evigt bli besviken över att han inte ger dig blommor. För nu har du ju uttalat det, och han gör det inte = tydligt tecken på att han inte älskar dig. Men om han köper blommor efter att du har sagt det, så känner du i maggropen att = han gör ju bara det för jag sa det. Fortfarande inte tydligt tecken på kärlek. Du kan alltså aldrig vinna. Och inte stackars killen heller.
Vad vi däremot kan göra är att vända blicken inåt och fundera kring två ting.
Dels 1, varför är det här viktigt för mig?
Och 2, är det så pass viktigt att det är avgörande för min relation?
För det finns oändligt med människor som ger blommor, du måste inte vara tillsammans med en av dem som inte gör det. Men om anledningen till att du vill ha blommor egentligen är något annat, bakomliggande behov som vill bli mött - så är förmodligen blommorna inte problemet och då heller inte lösningen. Kanske landar du i att blommorna inte är så pass viktiga trots allt, och du väljer den här mannen för den han är - först då kan du slappna av och sluta förvänta dig några blommor från honom. Fullt trygg i beslutet du tagit, och i samma sekund som du slappnar av kommer din kille känna sig älskad för den HAN är. Nu när du slutat försöka ändra på honom.
Eller så kanske du kommer fram till att blommor ÄR viktigt för dig - då är det din uppgift att kommunicera det på ett hälsosamt vis, och sedan släppa förväntningarna och motståndet du bär kring dem. Du har gjort din del, det är allt du kan göra.
Vi människor är sanslöst duktiga på att fokusera på de negativa aspekterna i en relation och glömma bort de positiva. Enligt forskarna Robinson, E. A., & Price, M. G. (1980) tenderar vi missa 50% av de positiva sakerna som vår partner gör. Vi lägger oftare märke till och kommenterar "misstag" vi anser att vår partner gör, medan vi tar positiva handlingar för givet och tillskriver inte dem lika högt värde. Det kan alltså mycket väl vara så att din partner inte köper blommor - men lagar mycket mat, bäddar sängen, är en bra lyssnare och investerar i sidor av ditt liv som också är viktiga för dig.
Forskningen visade också att människor tyckte att man behövde bli mer positiv i sina förhållanden, men sanningen är att vi bara behöver bli bättre på att lägga märke till de positiva aspekterna som redan existerar. Vi behöver lägga märke till det våra partner gör och tillför i vårt liv, istället för att få tunnelseende på de detaljer vi ogillar. Forskningen visar också att fokus på de negativa aspekterna i vårt liv korrelerar med vår hälsa, vi får sämre hälsa och kortare liv när vi är negativt inställda. Vi blir mer irriterande, hämndlystna och mindre samarbetsvilliga. Även här har vi möjligheten att blicka inåt och reflektera över vad det är vi fokuserar på och vad det är för behov vi egentligen försöker tillgodose - det gynnar dig och dina relationer oändligt mycket mer än att försöka tvinga vår partner göra det ena eller det andra.
Vilken roll spelar du i sammanhanget?
Om du är en grabb som inte kan hålla dig från att söka igenom din tjejs sociala medier efter spår av killar och konversationer så är du för evigt fängslad av din egna ångest. Din enda potentiella vinst är att du kan utropa "Jag visste det!" dagen du hittar något, och det är inte så mycket till vinst min vän. För det känns lika pissigt ändå, och du hade ångest hela vägen fram till den dagen. Kanske var det flera år som du hade möjlighet att njuta av, som du nu istället försummade. För du kan inte hindra henne, varken idag eller senare. Du kan däremot välja att lita på henne, personen du valt, och den dagen (om den kommer) som hon bryter det förtroendet behöver du inte lita på henne något mer. Först då har hon korsat din gräns av vad du accepterar i ett förhållande, att följa en ny bekant på sociala medier är inte att korsa gränsen. Vi måste ge människor the benefit of the doubt, och vi måste ge människor frihet att leva sina egna liv.
Men när tecknen, på riktigt, uppstår då? De där från TikToken, eller i den där listan på internet. När partnern helt plötsligt reser iväg mer, ger mindre bekräftelse, vill ha mindre sex, ändrar sitt utseende, byter lösenord eller börjar bråka om den traditionsenliga instagram-bilden på årsdagen. Knuten i magen, tårar som bränner i ögats kant och katastroftankar som skenar. Vad fan gör man då?
Ofta ser man sin partner som "innan" och "nu". Den hen var innan, den personen saknar du, älskar du och vill ha tillbaka. Den här nuvarande versionen ogillar du skarpt, versionen som väcker obehagskänslor i dig och triggar på alla håll och kanter. Det som en gång var, is no more så att säga. Den bistra sanningen är att "innan" aldrig kommer igen. Och nuläget är vad du har att jobba med. Vi är i konstans förändring och ingenting varar för evigt. Är personen du har framför dig någon du vill välja att spendera dina dagar med? Väljer du den här personen i den här versionen IDAG? Försök att bortse från vad hen gör eller inte gör och hur du önskade att det var, för det har du ingen makt över. Erbjudandet personen har till dig idag är precis det du får - är det hur du vill leva ditt liv? Om du bestämmer dig för ja, så är det ditt jobb att acceptera din partner som hen är. Kan du inte det - behöver du ta ett annat beslut.
Det är vårt ansvar att reflektera inåt och komma fram till vart vi själva står - för att sedan ge oss på att försöka kommunicera det öppet och empatiskt. Vad vår partner gör med det vi berättar ligger inte i våra händer, vi kan bara åter igen välja vad vi gör med det hen ger (eller inte ger).
Vill du istället hoppa på en heltidstjänst som FBI-researcher vid sidan av ditt riktiga arbete för att hitta beviset på att hens hjärta bultar för någon annan innan du gör slut, eller kan du bespara dig det arbetet och huvudbry genom att vara den som bestämmer för att tacka för dig redan nu? Kanske är din partner otrogen. Kanske är din partner inte det. Oavsett har en förändring skett, och i samband med det är det dags för dig att göra en ny utvärdering om det här är livet du vill leva. Om du vill ha en relation som är inkluderande, bekräftande, trygg och ömsesidig behöver du först blicka inåt och sedan bli råärlig med dig själv. Kanske har bäst före datumet bara gått ut.
Vi kan aldrig kontrollera vad en annan människa gör.
Det vi däremot kan kontrollera är:
Vem vi är tillsammans med, vilka våra egna gränser är och vad vi gör om någon korsar dem. Kommunicera förväntningar och gränsdragningar.
Vilka VI är. Vår egna emotionella mognad och strategier för att bli mer trygga individer. Hur vi upplever kärleken vi känner inom oss, som paradoxalt kommer från oss själva och inte från något utanför oss.
Varför?
Så, du. Varför? Egentligen. Varför vill du att han ska ge dig blommorna? Varför är ett inlägg på sociala medier ett kärleksbevis? Varför bråkar ni över förhållande-status på Facebook? Varför måste han ringa dig minst två gånger per dag när han är på jobbresa? Varför har du satt upp en massa regler för dig själv och din partner?
När du känner ett starkt behov inom dig, innan du gör något annat - börja med att fråga dig själv: varför vill jag detta?
Sannolikheten är väldigt stor att du har ett ouppfyllt behov som du är omedveten om. Kanske har du oupplösta trauman från tidigare förhållanden, eller omedvetna anknytningsmönster med rötter i din barndom. Sannolikheten är också mycket stor att personen som kan tillgodose det behovet är du själv och inte din partner. Att lägga det i hens händer gör tyvärr problemet olösbart. Hen kan aldrig lösa ditt ouppfyllda behov, och du mår bara sämre och sämre.
Men om vi ställer oss frågan varför, så kan vi åtminstone försöka oss på att göra något åt det.
Jag vill titta igenom min partners följare på Instagram
Varför?
För att jag vill säkerställa att hen inte börjat följa någon ny person.
Varför?
För tänk om jag slösar min tid!
Varför?
För jag är rädd för att inte kunna bilda familj och bli ensam.
Varför?
När man är ensam finns det ingen mening med livet.
Varför?
...
Kanske landar ni i samma slutsats som jag, det vill säga ett ouppfyllt behov som man i allra högsta grad kan utforska på egen hand, och tillika uppfylla på egen hand. Partnern är inte och har aldrig varit grundproblemet, det känns bara tryggare att lägga fokus och rädslan där - istället för att titta på den riktiga rädslan.
Min partner bekräftar inte mig tillräckligt, jag får inga kärleksbevis, romantiska inlägg, fina blommor eller serenader. Jag behöver det!
Varför?
Jag vill känna mig älskad!
Varför?
Jag vill bli sedd av den här personen!
Varför?
Jag har känt mig osynlig förut, av andra personer jag brytt mig om och det smärtar mig att vara obetydlig i deras liv.
Varför?
Jag är rädd för att bli bortglömd och ensam.
Varför?
...
Vi kommer nästan alltid fram till ett helt annat ouppfyllt behov än det vi egentligen tror är problemet. För det lite sorgliga i kråksången är att oavsett hur mycket bilder någon postar på sin partner på sociala medier, hur många hundratals röda rosor man får, hur stor diamantring hen satte på ditt finger så är det aldrig någonsin en garant för oändlig kärlek. Men paradoxalt nog så är det kanske den finaste insikten av dem alla - för så fort vi slutar tro på evinnerlig, okrossbar kärlek - lika fort blir vi fria från dessa omöjliga krav och förväntningar.
Jag vill att min tjej meddelar mig vart hon befinner sig när hon går ut med sina vänner.
Varför?
Jag vill känna viss kontroll i situationen.
Varför?
Jag är rädd för att något ska hända.
Varför?
Jag har känt mig maktlös i situationer förr. Det vill jag undvika.
Varför?
Jag kände mig sårbar och värdelös som inte kunde förhindra situationen.
Varför?
Jag tar på mig ansvaret för saker jag inte kan styra.
Varför?
...
Ibland självsaboterar vi situationer därför att det möjliggör för oss att förutse vad som kommer att ske, vilket ger oss en illusion av att vi har kontroll.
Vi är rädda för att gå in i relationer, för dem kan ta slut. Vi är rädda för att lita på någon för dem kan förrå oss. Vi är rädda för att känna oss till åtlöje, lurade och obetydliga. Desto mer rädda vi blir, desto mer beteenden ägnar vi oss åt för att försöka kontrollera omständigheterna. Vi gör våra liv miserabla eftersom våra försök är hopplösa. Vi kan inte förhindra, vi kan inte kontrollera, vi kan inte undvika.
Vi kan bara välja hur vi själva vill vandra på jorden. All den tid som du brukade lägga på oro och kontroll kan du istället ägna åt reflektion, självkärlek, karaktärsutveckling och emotionell omvårdnad. Desto mer vi gör det, desto bättre kan vi hantera besvikelser, sårade egon och krossade hjärtan. Att kräva, kontrollera, omforma och förändra är nämligen inte det vi kallar för kärlek. Först när du tillgodoser dina egna behov, och väljer din partner precis som hen är - först då älskar du på riktigt. Det är den enda sanningen, och så finner du tryggheten, lugnet, sinnesfriden. När hela havet stormar, vinden yr och regnet piskar dig i ansiktet (för det kommer med jämna mellanrum) så står du stadigt ända tills ovädret passerat (för det gör det också, varje gång).
Våra partners agerar speglar för oss, dem gör oss medvetna om vilka sår vi har, vilka toxiska mönster vi tampas med, vilka föreställningar vi har om människor och lär oss om våra rädslor och utmaningar. Även när vår partner gör något vi inte tycker om, kan vi välja att vara tacksamma för att dem nu gjorde oss medvetna om något inom oss vi behöver ägna lite tid och omsorg. Att hitta bevis på det du misstänker, att behöva se sveket med egna ögon för att generera tillräckligt med mod för att lämna, att få svar, förklaringar och fakta svart på vitt är i mångt och mycket en falsk trygghet och egentligen inte något som gynnar dig och ditt liv.
Det mest hälsosamma och värdefulla du istället kan göra är att:
Ställa dig frågan varför, ägna dig åt introspektion.
Ge den energin du ägnar åt din partner åt dig själv istället.
Sätta på dig ett par andra glasögon, se de positiva aspekterna
av dig själv, din partner och relationen. Fokusera på tacksamhet.
Var ärlig med dig själv och välj aktivt vem du vill vara - är det FBI-agenten du vill vara, eller en person som ska behöva böna och be om bekräftelse, är det tjejen med fake-konton eller killen som är övertygad om att han kommer bli lämnad du vill vara? Vill du kräva kärlek, eller känna dig fri att istället ge kärlek? I samma sekund som vi lägger oss själva och vårt öde i någon annans händer väljer vi bort oss själva.
Istället för att researcha din partners sociala konton - lägg en timme i veckan tillsammans med en psykolog på Mindler. Läs en bok, ta en promenad i solen, gör det du tycker om, vårda dina andra relationer. Välj dig själv först. Vem vill du vara, och vem vill du ha med dig på färden?
Valet är ditt.
Var rädda om er.