Rädd för kärlek - att våga älska igen



Filmer, musik och böcker får oss att drömma om kärlek. Religionerna, vår kultur. Det är det största som finns, det viktigaste vi har och meningen med hela alltet. När vi är singlar längtar vi efter den och när vi är i ett förhållande kämpar vi för att hålla den vid liv. Vi är rädda för att bli utan, och rädda för att tappa bort den. Men efter en tid av dejtande, letande och kännande - när kärleken står i farstun och knackar på vår dörr, då vågar vi inte öppna. Vi avfärdar den, ifrågasätter den, saboterar den och utmanar den. Kan du verkligen vara sann? Vågar jag lita på dig? Vi hoppas, drömmer och ber om kärlek men när vi får bevis på att den existerar vänder vi blicken bort.

Varför?

Svaret är: erfarenhet och association.

Vi lär oss i ung ålder att det gör ont att sätta handen på spisplattan, instinktivt kommer vår kropp att reflexmässigt dra undan vår hand om vi råkar komma nära - även om våra nervtrådar ännu inte hunnit reagera på plattan än mindre skicka impulserna till hjärnan så att vi blir medvetna om den eventuella smärtan. Vårt limbiska system har redan agerat i blixtfart. Först sekunden efter slår det oss att plattan denna gång inte ens var på. Det är en fiffig funktion som såklart är överlevnadsmässigt inriktad. Vår kropp och hjärna samlar data från vår omvärld och gör det enklare för oss att parera runt alla faror, och det limbiska systemet gör det mycket effektivt. Saker som inducerar smärta loggas betydligt mer noggrant än trevliga erfarenheter. Att minnas smärtsamma situationer är viktigare än njutningsfulla, eftersom de är dem som håller oss vid liv.


Om din partner friar till dig i Paris kommer du att associera Paris med kärlek och värme, men om din familjemedlem blev offer i ett attentat i Paris associerar du istället platsen med fara, hot och sorg. Det får dig kanske att i framtiden inte vilja besöka Paris alls.




Om personen du en gång älskade svek dig, förrådde dig eller utnyttjade dig så kommer du inte lika glatt och bekymmerslöst djupdyka in i förhållanden med samma lätthet du kanske gjort om ditt ex varit en vandrande ängel. Men det krävs inte hemskheter eller ondskefulla avsikter för att vi ska bli rädda för kärlek. Det räcker med att vi blir lämnade när vi fortfarande har känslor kvar, ser en partner som slutat älska gå eller blir avvisade när vår partner fått känslor för någon ny. Kanske började vårt sår bildas betydligt tidigare än så, kanske för att våra föräldrar var borta mycket. Kanske lämnade de oss ensamma när vi någon gång behövde deras stöd – det minns kroppen och hjärnan också. Det lilla barnet hade inte kapacitet att sortera eller förstå känslorna som följde. Vi är programmerade för att dra till oss våra föräldrar, och senare våra partners, för att vår överlevnad är beroende av deras omsorg och skydd. Så när vi ”misslyckas” med det gör det ont, mycket ont.


Kroppen och hjärnan lär sig tidigt att parera i världen för att hålla sina föräldrar nära, och dessa mönster använder vi sedan för att lyckas med detsamma i romantiska relationer. Det är inte rationellt eller logiskt – det är erfarenheter och association. Samlad data, instinktiva impulser.


Så om smärtsamma minnen befästs djupare och hårdare, gör oss rädda för närhet och kärlek varför försöker och åter försöker vi? Är vi sadomasochister? Eller rent av dumma? Varför kretsar sagorna om att kärlek övervinner allt när det egentligen sårar oss och gör ont som fan?


Därför att kärlek fyller oss med endorfiner, och närhet utsöndrar oxytocin, hormoner som får oss att vilja knyta an till varandra. Kärlek och närheten till varandra gör oss trygga, varma i kroppen och får fjärilarna i magen att sjunga. Vi ökar vår chans till överlevnad om vi är tillsammans, vi är starkare som art än om vi är ensamma – vi vill hjälpa dem vi älskar, ta hand om dem och föra vidare våra gener tillsammans. Om kärleken inte förtrollade oss, gav oss njutning, fick det att kännas bra eller euforiskt så hade vi inte överlevt. Så även fast vi samlat data och programmerat in reflexmässiga impulser för att skydda oss från det som gör ont – kan vi inte låta bli. För ett liv utan kärlek är livsfarligt, och smärtan vi erfarar när den lämnar oss är olidlig – inte för att vi ska undvika kärlek, utan för att vi ska drivas till att behålla den.

Limbiska systemet, vårt centrala nervsystem i hjärnan, är högst aktivt vid just förälskelser, något som gör oss än mindre rationella. "Lycka är ett mentalt tillstånd som aktiveras i det limbiska systemet" sa neuroforskaren Antonio Damasio en gång. Men i det limbiska systemet hör också hot-responsen hemma - den som gör att vårt sympatiska nervsystem aktiveras. Det som gör oss stressade, som höjer vår puls, får oss att svettas, frysa, fly eller fäkta. Det limbiska systemet är alltså både ängeln, och djävulen på vår axel. Men det limbiska systemets ess i rockärmen är egentligen rollen den spelar i vårt minne och inlärning – för vad hade längtan efter kärlek eller smärtan av hjärtesorg betytt om vi inte la minnena på hög. Då hade vi härjat jorden okynneslöst. Men det gör vi inte, utan vi försöker lära av våra misstag och lyckas bättre för varje försök. Tyvärr är vi människor ganska omedvetna om vad för data vi samlat, vilka mönster vi format, varför vi reagerar som vi gör - så vi får motsatt effekt. Vi försöker desperat att undvika smärtan, men istället drar vi kanske på oss den värsta smärtan av dem alla - att gå miste om den enda chans till äkta genuin kärlek och frihet vi har.





Vi ska inte gå in allt för djupt på hjärnstrukturer, men för att kunna förändra är det viktigt att förstå hur vi hittills funkat. När vi förstår vad vår hjärna sysslat med kan vi ta tillbaka ägandeskapet och aktivt välja hur vi vill att vår hjärna ska agera – det går som bekant inte på fem minuter - men det går, likväl.


Talamus är en struktur i hjärnan som agerar insamlande av information från vår omvärld – och den samlar in data genom våra fem sinnen. Informationen kan vara temperatur, beröring eller fysisk smärta till exempel. Talamus sänder sedan sin insamlade information till amygdalan som är ansvarig för emotioner och reaktivitet. Det är amygdalan som avgör vad som är hot och inte, men amygdalan vill helst inte ta fel. Så den tar hjälp av hippocampus i sitt beslutsfattande. Hippocampus är vårt lagringsutrymme, där vi sparar erfarenheter och använder dem till vår hjälp för att ta nya beslut. Har vi varit med om det här förut? Ja men det är inget hot, nej men kan vara ett hot, eller ja – det är ett hot och det var smärtsamt. Det behöver inte vara mycket smärta, eller ett livshot – minsta lilla misstanke om hot (oavsett om den är verklig eller inte) stämplar hippocampus med röd stämpel FARA. Sedan tar hypotalamus vid. Hypotalamus är den del av hjärnan som utsöndrar hormoner, endorfiner när vi är kära, kortisol och adrenalin när vi är utsatta för hot – verkligt eller ej. Hypotalamus reagerar oavsett och gör oss redo för att fly eller fäkta. För våra förfäder på savannen tog reaktionen slut här, kroppen reagerade på impuls. Men för vår del, vi som har en prefrontal cortex, den nya yngsta delen av hjärnan där sans, logik och rationaliteten bor, så tillkommer ett steg. Prefrontala cortex kan konfirmera informationen eller förkasta den. Prefrontala cortex har alltså en möjlighet att stoppa processen och säga - det här är inte ett verkligt hot: abort mission!


Det är enkelt för vårt prefrontala cortex att lista ut att björnen som kommer mot oss på Gröna Lund inte är ett verkligt hot, utan en maskot. Och det är ganska lätt för prefrontala cortex att finna ro i att bergochdalbanan är konstruerad av tekniskt och matematiskt kunniga människor så det där fritt fallet är inte helt och hållet ett fritt fall. Men kan prefrontala cortex vara säker på att den här nya tjejen inte kommer krossa mitt hjärta? Nej. Dessutom blir vår hjärna som bekant mindre rationell när vi är kära, eftersom hjärnan översvämmas av hormoner. Det känns helt plötsligt mycket sannolikt och rimligt att den här tjejen kommer ligga med sitt ex eller såra mitt ego för det var ju så den förra gjorde, och den förra innan dess. Kanske har vi lärt oss att när vi visar oss sårbara blir vi utnyttjade, när vi släpper in någon och visar oss emotionella blir vi frånstötta. Sist du låg med en kille sket han i dig efteråt. Hippocampus antecknar, och hypotalamus reagerar.


Den största rädslan för kärlek uppstår om man aldrig upplevt genuin äkta kärlek. Så om rädslan för kärlek baseras på vår minnesbank - är det egentligen ett minneshämtningsproblem och en avsaknad av kunskap som vi tampas med.


Kärlek kanske inte nödvändigtvis är en bubblig känsla eller en magisk *spark*. Kärlek är snarare kunskap och intelligens. Vår kunskap baserad på tidigare erfarenheter skapar en rädsla i nuet, för vad som ska ske i framtiden. Alltså innan något ens hänt.


Tyvärr kan vi inte radera minnen, eller aktivt glömma bort våra erfarenheter - även om det hade varit skönt. Däremot kan vi skriva över minnena i vår bank, vi kan lägga till positiva upplevelser där vi överbevisar de historier vi hitintills berättat för oss själva. Som..


Tjejer är golddiggers


Killar vill bara ligga runt


Alla tjejer kväver mig


Ingen stannar kvar


Ingen väljer någonsin mig


Jag är inte älskvärd


Ofta är vårt största lidande baserat på historierna vi berättar för oss själva, inte vad som faktiskt hände. Det är vad vi intalar oss själva efter att något skett som skapar de djupaste såren.


Hon valde någon annan - det måste betyda att jag inte är tillräckligt bra


Han lämnade mig - det måste betyda att jag är ful och ointressant


Människor agerar i världen baserat på vilka dem är, inte vilka vi är. Om någon gör något dumt mot oss så är det en speglig av vem dem är som person, inte oss. När en pojkvän är otrogen säger det något om vem han är - inte vem du är. När en tjej väljer sitt ex istället för dig handlar det om vad dem har tillsammans, inte om vad du saknar.





Det finns två verktyg vi kan använda oss av för att förändra narrativet, och överkomma rädslan för kärlek. Vi kan först och främst motsätta oss våra lögner och historier om oss själva, andra och vad som hänt med en simpel sanning:


Jag kan ha fel.


Tro inte på allt du tänker. Du har minneshämtningsproblem.


Det andra verktyget kallas för:



Operant conditioning extinction



Syftet med operant betingad utsläckning (på svenska) är att släcka den reflexmässiga, impulsiva reaktionen genom att sluta förstärka det som brukar trigga dig. Det finns enorma mängder forskning på operant betingning, uttryck först myntat av psykologen B.F Skinner. Kortfattat består teorin om operant betining av några begrepp:


Positiv förstärkning = målet är att öka ett beteende i frekvens, duration och styrka genom belöning. Vi vill att pojkvännen ska börja komma hem i tid, så de gånger han spontant gör det får han en belöning - han får massage.


Negativ förstärkning = handlar också om att förstärka ett beteende, men istället genom att ta bort något. Så när pojkvännen nu kommer hem i tid säger vi att han inte behöver diska.


Positivt straff = när vi lägger till något som får ett beteende att minska. Pojkvännen kommer hem sent en kväll, så nu får han diska och ta ut soporna hela veckan.


Negativt straff = vi tar bort något som får ett beteende att minska. När pojkvännen nu kommer hem sent finns ingen middag som väntar.


Utsläckning = när en konsekvens vi vant oss vid nu uteblir så att det inlärda beteendet försvinner. Om pojkvännen börjat komma hem i tid mer ofta men belöningen uteblir börjar han så småningom jobba över igen.


Ett klassiskt exempel är experimentet Skinner orkestrerade där råttor fick en elektrisk chock samtidigt som ett ljud pep. Råttan lärde sig snabbt att ljudet var förknippat med smärta. Det dröjde inte länge innan råttan blev rädd bara av att ha hört ljudet, utan att känna en elektrisk chock. Det intressanta var när man fortsatte utfärda pipen men slutade med chockarna slutade råttan till slut att bli rädd. Betingningen blev utsläckt. Hippocampus lärde sig snabbt att ljudet hör ihop med smärtan, men lärde sig lika snabbt att: det brukade vara så - men är inte så längre. Man hade tillfört en stimuli, fått en respons, sedan släckt ut responsen. Skinner var själv inte intresserad av bestraffningarna - utan av hur man förändrade beteenden mest effektivt.


Han kom fram till att den mest effektiva metoden för att förändra beteenden långvarigt är positiv förstärkning, även om man inte ger belöning varje gång - chansen att få en belöning tillslut får oss att fortsätta försöka. Den mest effektiva metoden för att förändra beteendet snabbt men stor risk för utsläckning är positivt straff, så fort vi slutar bestraffningen slutar också beteendet.


SÅ, det vi vill lyckas med är att släcka ut impulsiva reaktioner som baserats på felaktig minneshämtning och ersätta dem med nya valda aktioner.


En metod för att lyckas med detta är något som inom kognitiv beteendeterapi kallas för exponering. Att exponera sig för det som skrämmer, och få nya erfarenheter och utfall. Som råttan och pipet, exponering för det som skrämmer - en nytt utfall.


För det är inte kärleken som har sårat dig, utnyttjat dig eller lämnat dig - det var personen du älskade som gjorde de sakerna. Vi generaliserar de upplevelserna och säger: den här personen gjorde detta mot mig - så det där gör jag aldrig om. Vi försakar möjligheten att vara de vi verkligen är - vilket är kärleksfulla varelser. Och vi går miste om upplevelsen att motta det vi verkligen behöver - vilket är kärlek och tillhörighet. Psykologen Maslow som forskade på mänskliga behov sa att vi aldrig kommer att uppnå vår fulla potential om vi inte kan omfamna och ta emot kärlek och tillhörighet.


För hur skulle ditt liv se ut om du släppte taget och lät dig ta emot den enda mänskliga upplevelsen som kan göra dig riktigt fri? Och vad händer om du släpper illusionen av att du kan kontrollera utfallet?


Det enda sättet att överkomma sin rädsla för kärlek är att låta den komma in när den knackar på din dörr. Våga vara sårbar och våga blir sårad - när vi vågar dessa två ting öppnar vi upp för möjligheten för att uppleva äkta, genuin kärlek.


Kanske blir vi sårade på vägen, kanske överlever vi ändå.


Förmodligen.


Stor kram




0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla